– Hvor ung?
– He he … deler du?
– Hva jobber hun med?
– Hvem da?
Det går noen sekunder før han forstår. Og straks han forstår, angrer han. Skulle blitt hjemme. Er ikke en av dem. Ingen glad gressenkemann på byen. Men de er, det fleipende trehodede kompistrollet rett over bordet. Tre lykkelige unggutter, viss foreldre er på hytteweekend mens de aller nådigst har fått være igjen hjemme, alene. De er mer barn enn egne barn. Uteblivelsen av svar tolkes likt i alle trollets hoder, synkront.
– Nei, fy faen – så jævlig! Hvem er han? Noen vi kjenner?
– Har hun holdt på lenge, eller?
– Sabla dritt! Men vær glad til, når kjerringa horer får mannen beholde huset.
Misforståelsen avføder høylytt latter, foruten fra en. Ny runde på bordet. Leende kappdrikking, ispedd historier viss mål er å bevise at troll har de til kjerring, alle som en. Foruten fra ham.
For han ser forskjellen, ser at de snakker med kjærlighet. At de elsker trollene sine der de slår hverandre kameratslig på skuldra med privatlivets ufred. At selv årelang sextørke, lar de passere. For de kan vente. Kan vente fordi de aldri har forventet noen annet. Fordi at de, mens de venter, søker det hos andre. Og det fordi de elsker trollene, ikke motsatt. Han derimot.
– Jeg elsker henne ikke lengre. Derfor.
– En ting er å gå til noe bedre, men å gå til ingenting? Nei…
– Nettopp! Uansett hvor ille, blir det verre alene.
– Enig. Vent i det minste til du finner noen. Da kan du gå.
– Det er det siste jeg vil. Overlapping. Om noen skal finnes, blir det meg selv.
Å finne seg selv, er stikkordet. Selve retretten. Inn dit går ikke trollet. Til det er det for trehodet.
– Hva? Skal du gå allerede?
Utenfor har hos-meg-eller-deg-dansen, allerede startet. Så fort en drosje slipper av en jaktende prins, smyger en kjappere fangstmann inn ifølge med nattens bytte. Et av byttene kaster lange blikk etter han. Han ser hva hun tenker, at hun valgte for raskt, at hun skulle ha ventet. Han smiler tilbake. Ikke bare fordi hun vakker, men såpass kan han faktisk by på av seg selv, han som har fanget nattbytte størst av dem alle.
Han er på vei …
nedoverbakke 
Hadde du hatt stjerner her inne,skulle eg tennt dei alle!
Åh … da kanskje jeg skulle skaffet meg noen. :) Mon tro om de kommer i annet enn gult.
Du kan legge inn tomler.
Jeg klarer ikke å finne ut av dialogen på første gjennomlesing – men på neste gikk det fint. Sover litt lite.
Det er bedre å gå til ingenting. Etter ingenting er det alltid noe.
Hei Arthur
Vet jeg nå outer et rimelig rigid forhold til visuell renhet og fargekombinasjoner, men da jeg i går testet ut tomler og stjerner som stemmefunksjon, skar det slik i øyet at jeg straks forkastet det. Dessuten, føles litt feil å starte med det nå, tenker at det burde vært der fra start om man ønsket riktigst mulig bilde av leserens ”mening”. Hehe, tenker jeg stopper her, ser selv at flisespikkeriet mitt er i ferd med å avsløre en særs anal tilbøyelighet. ;)
Ja, det er en åpenbar svakhet med denne bloggposten, at dialogen er ”uleselig” på første lesning, spesielt for nye lesere som ikke kjenner bloggen (min situasjon) fra før, og/eller ikke følger mine tweets på twitter. Mest sannsynlig også et problem selv for faste lesere. Har derfor grunnet litt over om jeg burde redigere litt, skrive om begynnelsen slik at posten/situasjonen, blir mer forståelig, men … vel, har likevel ikke gjort det.
Du skriver: ”Det er bedre å gå til ingenting. Etter ingenting er det alltid noe.”
Denne lille teksten står helt alene, du vet det? Likte den, både alene og sånn i sammenhengen. Men du, kræsjer ikke utsagnet litt med at du i går støttet mitt spørsmål mht venneforespørsel på FB, inne på din bloggpost rundt hva gjør en god elsker? http://litterarthur.wordpress.com/2010/07/03/s-e-p-a-i/
Jeg mener, hvem vinner? Gå til ingenting eller overlapping … :) Vel, dette er foreløpig et teoretisk dilemma, så ikke føl deg tvunget til å svare. Hun har nemlig ikke trykket ja ennå. Og ikke er det sikkert hun gjør det heller.
Mye av hva jeg sier kræsjer på ett eller annet tidspunkt – det å møte seg selv i døra er en fin øvelse – og det er mer enn en sannhet, kanskje?
Hvis valget står mellom ingenting og tristesse – så er ingenting greit – fordi det kommer noe ut av det etterpå.
Hvis valget er venneforespørsel eller tristesse, så er svaret venneforespørsel – og (som nevnt) ikke kjør dobbelt.
Hvis valgene er venneforespørsel, tristesse, eller ingenting – så velg i alle fall bort tristessen – og/eller ta det i rekkefølge. Faen heller; kjør dobbelt hvis det er hva som skal til for å slippe unna den.
Finn fram tommelen, så trykker jeg på den:-)
Fant deg via Arthur. Du skriver fint. Og ærlig, sårt og litt vondt.
Ingenting kan være godt det, i en periode. Noe å hvile i et lite øyeblikk.
Dette var førsteklasses tekst. Jeg håper det blir en bok til slutt. Interessant å lese om en manns emosjonelle liv og tanker.
Finnest det verkeleg ein MT2 ?
MT/marie
*sniff*
Ja. Det börjar kanske lukta litteratur? Jag måste erkänna att jag trots min milt sagt skeptiska inställning till ditt projekt faktiskt blev sittande i väntan på en fortsättning. På ren svenska så skriver du «hyfsat».
Jag förstår det som att ditt litterära eller fiktiva jag tycker sig ha funnit en insikt.
Inte bara ska han finna sig själv, han ska antagligen också genom det rädda något i sig själv. Han är på väg, skriver du. Han har fått en befriande insikt. Är detta förlösande ögonblick skapat under inflytande av nio stora ginochtonic? I så fall önskar jag honom lycka till med baksmällan.
Hur som helst. Jag tror det som blir befriande och förlösande för dig, är att ditt litterära jag växer och till slut blir en egen personlighet, skild från dig. Det kommer att hjålpa dig se dig själv.
Det kan bli en solskenshistoria.
Men. Jag lever, precis som du, i mörkret.
Nu tar jag en sista slurk kognac och ser ut över sommarnatten. Detta är ett citat jag har klistrat på kylskåpsdörren:
«Tried to save myself
but myself keeps slipping away»
-Trent Reznor
Dette var forfriskende lesing!
Jeg har levd i «ingenting» i snart 3 år og setter mer og mer pris på det. Ikke at jeg trenger å gjøre det for alltid, men når vi nå er så heldige å ha friheten til å velge selv og helt uten økonomiske hensyn, da er det ingenting galt i å ta seg skikkelig god tid!
Hej.
Du talar om «frihet» och att «välja själv».
Det kan vara en illusion att vi tar våra beslut med grund i vår «fria vilja».
Det finns heller ingen allmänt accepterad defenition av «fri vilja» bland filosoferna.
Det råder faktiskt stor oenighet om fri vilja existerar och om det egentligen borde existera som begrepp.
I modern tid har neurovetenskaplig forskning visat att det vi upplever som viljestyrda handlingar i själva verket inte är styrda av vårt medvetande, men utanför vår kontroll, att det pågår långa och för oss omedvetna och komplicerade processer för varje medveten vilja vi uttrycker. Vårt medvetande serverar oss sedan en illusion om att det var ett medvetet beslut all the way, allt för att vi ska verka så sammanhängande och logiska som möjligt. Vår medvetna vilja är bara lager på lager med efterkonstruktioner.
I tillägg till dessa inre processer du inte kan kontrollera så har du en värld utanför dig som bombarderar dig med impulser varje dag. Vi är extremt sociala varelser. Det är många val du gjort, som egentligen blev tagna för dig, av någon annan.
Det är därför kanske inte helt fel att påstå att de flesta människor du möter egentligen inte själva har valt att befinna sig i den situation de för närvarande befinner sig i. Men de flesta av oss tycker om att tro att vi har valt själva, att tro att fri vilja existerar.
Som herr nedoverbakkes alter ego. En grubblande kapten på ett strandat vrak. Men det var vågorna som tog honom hit, han har ingen aning om hur man seglar.
Det var et morsomt svar! Faktisk skriver pappa for tiden doktorgrad der han er innom dette temaet, og jeg har dermed latt meg fortelle at den frie viljen nettopp er en gåte for nevrobiologien. At filosofene sluker dette og dermed blir determinister hele gjengen er ikke en selvfølge, og det tror jeg heller ikke er virkeligheten. Faktisk vet jeg det.
Mer om temaet her: http://www.libris.no/kystbokhandelen/index.php?p=display.book&id=145614
Problemet er at forskere nekter å i det hele tatt vurdere begrepet sjel og udødelig sjel. Jeg er ikke religiøs, men det virker ganske naturlig at hvis vi har sjel, og du tar sjel ut av regnestykket, vil regnestykket aldri noensinne gå opp..
Og har vi sjel (hvilket forskerne rett og slett ikke kan svare på, ihvertfall ikke enda..), da er det sannsynlig at denne kan fungere som en selvstendig substans som påvirkes av verden utenfor, men som også kan ta valg om hva den ønsker å påvirkes mest av.
Det er et faktum at f.eks. tvillinger som har helt lik genetikk OG vokser opp i det samme hjemmet med de samme omgivelsene, sjelden eller aldri er helt like som mennesker.
Mennesket kommer dessuten aldri til å gi fra seg oppfattelsen av å besitte i det minste en viss grad av fri vilje, uansett hvor pessimistiske forskerne noengang blir…
man kan går aldri til ingenting. man går til seg selv.